Hejdå Karolin

Bara för Kathy, datorkrångel osv. Om ni nu måste läsa så ladda ner "Hejdå Karolin" med The Honeydrips. Fin låt det där.

Hon har bruna lockar och en röd mössa som är lite för stor så hon måste dra bort den från ögonen var fjärde minut. Hon är vacker och heter Karolin.
Det är två timmar kvar av våran tid tillsammans, vi sitter på varsin stol och betraktar varann. Karolin älskling försöker se mig i ögonen men jag klarar det inte nu, snälla se bort det är för mycket mellan oss som finns kvar.
Etthundratjugo minuter att reda ut våran livstid finns kvar.

Jag står på kanten till avgrunden, utan Karolin finns det så mycket tid och så lite att fylla den med. Så lite röda läppar och bruna lockar, så mycket ensamhet och The Cure. Säger hennes namn om och om igen, upprepar det som ett mantra, högre och högre och glömmer bort att hon sitter bredvid mig. Slutar inte förrän hon rör min hand och jag skriker till.

”Du har alltid skrämt mig”.
Karolin varför säger du så? Jag har alltid älskat dig, jag har bara velat beskydda dig. Protect. Vill få dig att må bra, ville skapa ett universum befolkat av två personer. Du och jag?
”Men jag ville inte släppa dig då, försökte sätta mig in i din situation... försökte förstå”.
Jag skrattar till inombords, det är försent för dig att reparera allting. Kan vi inte bara glömma och gå vidare? Du kunde inte sätta mig in i mitt liv för du förstod det aldrig och jag ville ha det så.
”Men du gjorde också fel, du försökte ta över mitt liv. Jag kan inte säga att jag är skuldfri men jag försöker inte låtsas som jag är det i alla fall. Jag förstörde inte det här ensam, på något sätt så var det du som drev mig till det!”.
Stopp. Sluta. Stanna.

Jag vrider mig på stolen, jag kan inte ta kritik. Springer alltid ifrån. Reser mig upp, trycker på play på CD-spelaren i hörnet.

Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am home again
Whenever I'm alone with you
You make me feel like I am whole again

”MEN KAN DU LYSSNA DÅ?”.
Höjer volymen till steg 32, 33, 34.
”VARFÖR KAN DU INTE GÖRA DET HÄR PÅ ETT ENKELT SÄTT?”
35, 36, 37, 38. Fönstret skallrar, hon är så arg att hon inte får luft. Älskade Karolin.
”Alex”.
Bara mitt namn. Inte ens hela. 39, 40, 41.
”Alexander, lyssna”.

Musiken tar slut. Hon har dragit ur sladden. Jag slänger tekoppen i hennes ansikte. Älskade Karolin, förlåt.
Förlåt.
Förlåt.

Plötsligt är allting så otroligt tyst. Jag hör hur hon gråter. Lindar mina armar runt henne. Hon tystnar, slappnar av. Kysser min hals.
Vet att hon aldrig kommer kunna släppa mig.
”Jag har alltid varit rädd för dig, men fan... jag har alltid älskat dig mer än rädslan”.
Precis som du älskade han, den andra?
Jag frågar.
Hon tystnar och drar sig undan.
Det största misstaget i vårat liv. Det vi aldrig vågat prata om. Det man inte pratar om finns inte.
Men nu har jag dragit fram det i ljuset från en taklampa, köpt på IKEA våren 2004.
Krossad som en tekopp.
Hon lämnar mig sittandes på en stol i ett kök någonstans utanför Stockholm.

Åh Karolin,
röda läppar och röd mössa.
Läppar som kysst andra än mina.
Det finns så mycket tid och så lite skönhet i mitt liv efter du har gått.
Men kanske vill jag ha det så.
Jag tittar på klockan,
Karolin.
Du gick åttiofyra minuter för tidigt.