Om någon läser min blogg och kanske undrar vart min bilddagbok tog vägen så kan jag upplysa er om att någon har raderat den.
Sorgligt men sant. Konstigt nog känns det lite befriande. Personen (för jag anar vem det var) som bestämde sig för att skjuta sönder två års minnen kanske inte lyckades så bra som den trodde.
Fast jag sörjer ändå,
trots allt fanns det så mycket fina kommentarer där som jag skulle vilja spara hos mig. Jag hade ganska mycket vänner och folk var allmänt söta mot mig. Plus att jag hette dekadent. Jag kommer alltid vara dekadent.
Just nu sitter jag med mina minnen och väntar på ett aktiveringsmail. Något säger mig att det aldrig kommer dyka upp. Och jag lyssnar på The Smiths, de passar min sinnesstämning just nu.
Kanske kan det vara bra att börja om.
Så jag slipper visa världen hur misslyckad jag varit.
Och kanske kan det bli bra.
Jag har tänkt på en sak, att så fort jag är ledsen så tänker jag alltid på att det finns andra som råkat ut för samma sak. Jag hatar verkligen att vara ensam om saker, så om jag tänker att "Jamen blabla raderade ju sin bilddagbok frivilligt och SEEE så bra det går för henne/honom nu!".
Alltså... det där exemplet var nog i pinsammaste laget. Men fatta grejen?
Nu ska jag nog snart sova,
det ordnar sig nog det här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar