Nu jagar jag regnbågar längs avenyer

Stockholm är min hemstad, jag hittar nästan överallt, jag vet det mesta om staden, det är vackert och tunnelbanesträckan mellan Gamla Stan och Slussen en höstmorgon när solen gör mig halvblind kan göra mig glad för resten av dagen, kanske av året, det finns sådana ögonblick. Jag har turen att nyss ha flyttat till min absoluta favoritdel av Stockholm, Hammarby Sjöstad. En liten The Sims-värld med glas, kakel och minimalism. Jag gillar det, stilrent och vitt, svart och rött. Jag tror jag bor i ett rött hus, jag har inte tittat så noga, kanske är det mer rödbrunt.

Men Stockholm kväver mig på ett annat sätt, att det känns som att alla har gemensamma bekanta och jag får alltid höra "Men du är den som känner -insert namn på skojig människa here- jag har sett dig!". I'm nothing when you're sober.
Jag saknar Göteborg för jag har inga anknytningar dit, förutom att några av mina bästa vänner råkar bo i/utanför stan. Jag saknar min anonymitet och att jag får vara jag, ifred där. Just därför måste jag till Way Out West nästa år igen, kanske för att det var en av de få gångerna i sommar som jag var lycklig.
Kanske för att jag är en annan person där,
en person som jag gillar bättre än stockholmslinnea.
Jag vet inte vad det här inlägget vill säga,

kanske GE MIG EN ENKELBILJETT TILL GÖTEBORG så bosätter jag mig där. Typ nära slottsskogen, för det är där jag hittar.. lite.blä, fint ögonblick, jag var lite fin, ni var finare.